Varför finns vi människor till, vad är vårt syfte?

Stor, stor fråga. Jag har dock glädjen att meddela att min kära far har svaret. Barnbarn! Han deklarerade lyckligt en eftermiddag över telefonen att han nu äntligen hade kommit fram till detta, och då vill jag bara lägga till att det då inte fanns några barnbarn med i bilden.

Ja, vi har nog alla vår idé om vad vårt syfte på jorden är men det intressanta ämnet lämnar jag tillsvidare. Jag tänkte skriva om vårt personliga syfte när vi nu ändå har tagit oss hit.

När jag var yngre ville jag så gärna tro att mitt syfte var specifikt och förutbestämt på något sätt. Gärna i form av ett exakt yrke.  Men utifrån den tesen så fanns ju utrymme för att ta ”fel” väg. .. bokstavligen alltså.

Idag är jag av en annan uppfattning. Och varför då kan man fråga sig? Jo, för att livet i sig expanderar och ger utrymme till nya idéer och personliga insikter.

Jag tror fortfarande att vi har ett syfte men det är inte i form av ett specifikt yrke eller familjesituation.  Jag tror att vårt syfte handlar om att vara sanna mot oss själva och följa den väg där vi mår bäst. Av alla de val vi gör dagligen så vet vi oftast vad vi inte vill. Det är lätt att lägga tanke och energi på vad vi inte vill. Samtidigt betyder det ju i princip också att det vi vill, ligger någonstans i polaritet till det vi inte vill. Och ändå tycks det vara så att vi lägger mycket arbete på att urskilja just det vi inte vill. Hängde ni med?

Det vi verkligen vill av livet tillskriver vi som drömmar, löjligt ouppnåbara önskningar eller fantasier och vi vet ju alla vad Luther
hade sagt om det; varsågod och kom tillbaka till verkligheten som faktiskt är tuff och hård och tro för allt i världen inte att du får något gratis! Söndagsångest, för den delen, är något som bara är att acceptera!!!

Om jag ser tillbaka på livet så har jag inte blivit bra på något jag inte varit intresserad av eller tyckt varit roligt. I skolan var jag
intresserad av musik och språk. Jag hade dessutom lätt för det. De ansågs dock inte vara högstatusämnen så som matte, fysik och andra naturämnen gjorde eller gör.  Men så fick jag ju inte lika höga betyg i dem heller .  Så utifrån detta, tror jag att vi helt enkelt blir bra på det vi tycker om. Då är det heller inte så svårt att lägga sin energi, tid och engagemang på ämnet, yrket, idrotten
eller vad det nu är som upptar vårt intresse. Inte heller är tiden lika väsentlig, jo kanske det faktum att den går så in i vassen fort när vi håller på med sådant vi tycker om.

Det är lätt att se det här mönstret i mig själv så här i backspegeln.  Självklart hade jag mina drömmar, min längtan som ung, men jag lyckades inte integrera dem i tron på mig själv, mina val, mitt liv. Men jag kan också se att jag levde mitt liv med en känsla i magen om att ”det finns något annat” jag måste/vill/bör göra. Det finns något annat som jag vet är meningsfullt! Det tog mig många år att inse att det görandet var att släppa fram mig själv och min vilja och börja ta eget ansvar för det.  Det var en omvälvande insikt men oj så frigörande. Kärlek och acceptans till mig själv och tillit till att livet är gott!

Så från och med nu, låt oss fokusera ännu mer på det positiva vi vill, dvs det som är meningsfullt, för det ligger i linje med vårt syfte!

Allt gott,

Ulrika