Andningssfär

Under en meditation på HumaNova kom jag på (eller mindes, eller det kom till mig, eller, välj själv det som passar…) ett uttryck som jag tyckte jätte mycket om på en gång – andningssfär. Att befinna sig i sin andningssfär.

Att befinna mig i min andningssfär är känslan av att vara i kontakt med sin själ! Känslan av stillhet och ro, tacksamhet och glädje och inte minst – avsaknad av rädsla, skam eller skuld.  Jag kan tänka mig att det finns lika många ord som beskriver detta tillstånd av skönhet som det finns människor på jorden men jag håller fast vid det tillsvidare.

Jag brukar försöka att hitta till min andningssfär innan jag går upp på morgonen. Jag tror starkt på att det ger mig den bästa av
förutsättningar för att ha en bättre och roligare dag.  Jag försöker faktiskt hitta dit så fort jag kommer på att jag ska hitta dit, eller när jag kommer på att jag inte är där! Det låter nästan lite forcerat, eller hur? Men faktum är att det gör mig mer närvarande och tillitsfull till det mesta i livet. Naivt, ja kanske men jag mår bra mycket bättre av det än om jag försöker ta mig an livet utanför
andningssfären.  Så hur tar jag mig in?

Andningssfären är ett känslotillstånd men samtidigt ett väldigt aktivt sådant. Det är andningen som är vägen dig.

När vi är stressade eller har påslag i kroppen, var har vi andningen då? Just det, högt uppe i bröstet. När vi sover som allra bäst, ja då är andningen djup och långsam. Om du hinner du reflektera över var du har din andning just när du vaknar, så ger det en bra indikator om vilken typ av andning jag menar. Det är dit vi vill hitta. Ett sätt att hitta dit och ge kroppen ett minne är genom att:

1. Ställ dig stadig med fötterna i sär

2. Ta ett djupt andetag

3. Låtsas att du hjyssar någon att vara tyst och håll fingret framför munnen (rekommendation: var ensam)

4. Ta i och blås ut luften tills det att lungorna är riktigt tomma

5. Ta ett nytt påfyllande andetag

6. Upprepa 3 gånger

Känn efter var andningen är nu.

Helst ska de kännas från tårna och hela vägen upp till hjässan och varje millimeter av lungorna fylls av luft. Jag upplever nästan en fysisk förnimmelse i huvudet/hjärnan, som när man spänner en muskel och sedan slappnar av. Jag känner mig genast lite lyckligare.

Visst är det alltid lättare att ta tag i nya saker när vi inte har så mycket omkring oss. Det ironiska är ju att det är just då som man behöver det som mest. Men som med det mesta – practice makes perfect.  Och ja visst ja, jag kan ju själv välja och jag har ju det egna ansvaret för hur jag själv mår, eller hur – jobbig sanning:-) Ibland behöver man ta hjälp av en coach men ibland lyckas man alldeles utmärkt själva – vi behövde bara bli påminda.

Allt gott,

Ulrika