Självkänsla i skolan

Jag tänker ofta på att självkänsla borde få vara ett eget ämne i skolan. Jag vet att många har åsikter om det och att man anser att barnets hjärna inte är tillräckligt utvecklat för att kunna ta till sig den sortens information. Okej, jag hör vad ni säger; jag tycker i alla fall att det skulle få vara ett eget ämne!

Vi blandar gärna ihop självkänsla med självförtroende.  Men ett kort förtydligande: självkänsla=ÄR,
självförtroende=GÖRA.

Det är enkelt att tro att våra barn får en bra självkänsla om vi klappar händerna och talar om hur stolta vi är över att de skrev så bra på matteprovet eller hur duktiga det är på karate. Visst tycks det vara så att vi blandar ihop prestation med vårt värde som individ? ”Presterar du bra kära barn, betyder det att du är en god människa! Presterar du dåligt, betyder det
att du inte är mycket värd!” Vi är många som känner igen oss i det.

Alla vill vi ju ha en god självkänsla.  Och i grund och botten handlar det ju om att vi tycker om oss själva och accepterar oss som de individer vi är. Men vi bombarderas varje dag av intryck av hur vi borde se ut, klä oss, syssla med, allt för att få känna oss VÄRDA. Det är inte lätt för våra barn att sortera i denna röra när det är minst lika svårt som vuxen.

I skolan, bland eleverna, är det ett värde av att ha ”rätt” pennskrin, då är man någon, då är man rätt. Det krävs ett egensinnigt
barn att stå emot de ibland mycket vassa kommentarerna som kamraterna kan kläcka ur som om sådant.  Vi föräldrar är
ofta rädda för att våra barn ska råka ut för elaka kommentarer om de på något sätt har något annorlunda på sig eller inte har ”rätt” saker, så vi är snabba att införskaffa dessa joks, ting, föremål, prylar, grejer ögonaböj.  Som alltid, detta gäller inte ALLA!!!

Men är det inte så att vi är så rädda för att känna. Vi vill rädda våra barn från att känna obehagliga känslor och i detta styr vi upp deras väg, sopar framför dem och styr dem mot mainstream istället för att lära oss acceptera det vi känner och göra fred med det.  Jag tror inte att alla barn som är snyggt klädda och har fina pennskrin lider av dåligt självförtroende, men jag är ganska så säker på att de som kommer från en miljö där saker och prylar dikterar vår status inte går i bräschen för god inre trygghet.  Så utifrån detta kan jag tycka att föräldrar med god och grundad självkänsla är steg ett till trygga och säkra barn. Jag tror också på en miljö där känslor inte är något banalt och trivialiseras. – ”Hon är ett sånt känsligt barn, lätt till tårar! ” Jag tror inte många
tycker att det är en positiv kommentar. Det är inte den tjejen många  ser framför sig som VD på ett stort företag.

Fast det tror jag!

Jag är övertygad om att känslor är den bästa vägen, varje väg. Flickan som lätt faller i gråt på rasten i skolan är helt enkelt i kontakt med sina känslor, men hon behöver vägledning. Tänk vad lite god vägledning, där och då, kan göra. Men kanske behövs det mer än lite vägledning, kanske behövs det mycket vägledning… och det skulle jag önska att det fanns resurser till i skolan. Jag skulle önska att det fanns ett eget ämna i detta!

Det finns många underbara lärare och jag har förmånen att ha några av de bästa pedagogerna jag träffat i min omgivning, men de behöver resurser för att ta sina visioner hela vägen fram. Vi föräldrar måste gör vårt på hemmafronten. Vi lägger grunden till det som ska bli självständiga, trygga barn. Vi som föräldrar måste våga titta på var vi lägger VÄRDET hemma. I vilken låda stoppar vi in det? Jag säger våga, för det handlar om en introspektion och det kan vara läskigt. Jag måste ta ansvar för det jag menar att förmedla och förstå med vilken intention jag gör det.

Jag tror på att låta våra barn vara de individer de föddes till att vara, och med det lyssna på våra barn och kunna ha den empatiska
förmågan och tilliten till att se världen ur deras ögon. Det är en förmåga att lyckas hitta närvaro i deras närvaro.

Detta tror jag att vi är överens om. Och det är lätt att ta till sig detta en solig, stressfri dag. Men lägg till lite kyla och regn. Krydda
det med lite stress och känsla av otillräcklighet. Lägg till några för många JA när vi som föräldrar egentligen menade att säga NEJ…och sedan ändra oss.  Och som grädde på moset; användandet med skam som vapen!

 Usch ja, då är man inte stolt över sig själv.  ( Tack o lov att det fanns en klok människa som
myntade uttrycket ”good- enough mother”. Eller ”good-enough parenting” )

Det är under stress som det är så lätt att tappa tillit. Tillit till livet och att det vill oss gott. Tillit till att vi är bra föräldrar. Tillit till att våga lite på våra barn. Det är i frånvaron av tillit som vi med alla medel möjliga vill ”hjälpa” våra barn till rätt väg i rädsla
för att de ska välja fel. Vi är alla ganska säkra på att vi vet vad som är bäst och rätt för våra barn.

När vi har tillit och tilltro till oss själva, överför vi detta till våra barn. Vi visar dem i praktiken hur en människa med tillit och
god självkänsla ser på sig själv. Värdet av att vara, i alla lägen.

Tänk om självkänsla kunde få bli ett riktigt ämne i skolan!

Tänkvärt,

Ulrika