Det finns en sak som med stor bravur sätter käppar i våra livshjul; RÄDSLA!

Rädsla är en känsla med makt att göra oss handlingsförlamade och deprimerade. Tunnelseende!

Det intressanta (om jag får uttrycka mig så) med rädsla är att den ofta kommer förklädd på sätt som gör att vi inte identifierar och  känner igen den på en gång. Den kan komma som en rationell tanke om att vi bör hantera en situation på ett speciellt sätt för att det i vår fantasi är bäst så. Det är även lätt att skylla på andra och deras insats i sammanhanget, i stället för att våga äga känslan själv.

Exempel jag tänker på är bl.a. i arbetssituationen (men den finns i alla situationer där känsla och tanke inte är överens).

En känsla av att önska byta arbete förtrycks av den rationella tanken att gräset inte är grönare på den andra sidan. Eller kanske  tanken att det krävs så mycket av mig att söka ett nytt arbete att det helt enkelt inte är värt det.

När rädslan av att göra förändringen är större än längtan av resultatet,  är vi INTE i vår största kraft!

Längtan av förändring ligger dock där i träda och bara väntar på att få komma upp till ytan och säga sitt. Förmodligen blir det då på ett högst  okontrollerat sätt som vi inte hade väntat oss. Vi tar oss själva på bar gärning helt enkelt.

Men innan det hinner gå så långt, kämpar vi emot känslan av rädsla och jag tror att de flesta av oss skulle neka till att vi känner oss
rädda. Vi har en arsenal av argument som styrker tron om att vi i princip är orädda och att vi bara gör det som är rätt för oss.

Tyvärr är detta ofta – behöver använda ett ord jag inte tycker om – självbedrägeri. En omedveten sådan, men inte desto mindre sann. Ju längre tid vi går med denna obalans i kroppen, desto mer urholkar det vår livsenergi och självbild.

Vad detta gör är att vi inte ger oss själva möjlighet till positiv förändring. Men det är aldrig för sent – glöm inte det! Det finns alltid möjlighet och hopp; det är också en sanning!

När rädslan – precis som spökena under sängen – blir synad, går de upp i rök. Kanske måste vi titta under sängen flera gånger och ur olika synvinklar, men de kommer att försvinna, och det med glädje. Vem tycker det är kul att vara förvisad till en tillvaro under en säng… Inte ens en rädsla!

Jag står här och hejar på! Jag lovar att det är värt resan!

 

För ett liv i sanning

Ulrika