Jag tror att de flesta av oss vill vara ”chef över vårt eget liv”. Jag tror också att väldigt många säger sig vara det.  Så vad betyder det egentligen med att med andra ord – ta eget ansvar för sitt liv? Pilot för sitt eget liv?

Jag ansvarar för mitt eget liv! Jag ansvarar för min egen lycka! Det går säkert att dra dessa påståenden i absurdum ,men visst är det sant. Det är sant för att det inte finns någon annan som klart och tydligt vet vad jag verkligen vill och önskar med mitt liv.  Vi tror ofta att vår lycka ligger i någon annans händer och lägger därmed kraften och makten utanför oss själva att påverka.

Vi väntar på att andra ska tala om hur bra vi är, eller vad som anses vara rätt eller fel och kanske hur vi ska ta våra beslut.  Jag
vet också att vi är många som någon gång har tänkt:  – Ja, men de borde fatta vad det är jag behöver, det torde vara alldeles uppenbart.

Vi förväntar oss på något sätt att andra ska ha en större insikt om våra behov än vad vi själva har. Vi förväntar oss också ofta att få tala i gåtor men ändå, och utan omsvep, bli förstådda och bekräftade. Är det inte konstigt att det är så? Hur har det blivit så? Finns det någon skurk vi kan skylla på?

Jag har lust att skylla på Jante och Luther…….rädsla och vårt ego.  Det är DERAS FEL! ( Åh vad skönt det känns att skylla på annat och andra )

Skämt åsido;

Generellt sätt tror jag att många av oss har svårt att uttala vad vi vill och vad vi längtar efter. Vi är rädda för att såra andra när vi
inte håller med dem . Vi är rädda för att de ska bli arga och tycka att vi är inkompetenta om vi tycker tvärtom. Och vad händer om vi känner att vi inte har någon åsikt alls, (som en skyddsmekanism).  Vi kanske är rädda att göra bort oss om vi talar om vad det är vi längtar efter.  Och genom ett liv av pålagda filter och murar kanske vi inte längre vet vad vi innerst inne vill.

Vi tar alltså ofta ansvar för andras känslor före våra egna och tycker att det är helt normalt. Varför känns det så mycket lättare?  Jo, för det är inte lika läskigt!

Nä, nog är rädsla en av de stora anledningarna till att vi inte vågar ta ansvar för vad vi själva tycker, tänker och önskar.  För ja, det är såå läskigt att inse att jag faktiskt har med saken att göra. Men det är bara genom mig själv som jag kan påverka andra.  Det är intressant att vi är så rädda för våra känslor. Vi är rädda för skam och skuld. Vi är rädda för att bli ledsna. Vi är rädda för att bli sårade. Rädda för våra känslor! Vi är rädda för vad andra ska känna och deras känslor.(Det blir ett annat kapitel 🙂 )

Det är obehagligt att börja tänka i banor om att det skulle kunna vara mitt humör som påverkar omgivningen. (Hemska tanke! Skammen kryper närmre…) Det är otäckt att börja titta på att jag kanske säger mig vara empatiskt lagd, men att jag i verkligheten projicerar på andra och tror mig veta saker om andra som jag helt enkelt inte gör.  Och en brasklapp: alla projicerar
vi mer eller mindre hela tiden.

Det viktiga är insikten om att vi gör det för, därför att på så sätt ha möjlighet att ta tillbaka våra tankar och inse att de – tankarna – handlar om oss, handlar om mig!

Däri ligger kraften att börja ta tillbaka det egna ansvaret och bli sin egen pilot!

Gott så,

Ulrika