Jag ska på riktigt fysisk yoga ikväll för andra gången i mitt liv. 

Den första var för ett år sedan.  Jag hade enorm träningsvärk efter det vill jag minnas och det är något sådant jag ser framför mig nu… inför kvällen – smärta!

Jag vet egentligen väldigt lite om den yogiska världen. Jag vet att det finns en mängd olika former att utöva det på och jag förstår att det handlar om mig, mina upplevelser och min kropp.

Min upplevelse är att det är en oerhörd utmaning att stå kvar i en rörelse eller position som gör riktigt ont. Jag tycker att det är riktigt obehagligt, ja det väcker någon primitiv form av rädsla i mig… och det räcker för att få mig nyfiken på vad det är. Hur kan en position som jag själv är med och påverkar, väcka rädsla? Jag misstänker att huvudläraren skulle säga något i stil med:
känn smärtan, bli vän med smärtan, var smärtan!!!  Hjälp! tänker jag.

Men vad är då smärta egentligen?  Hur värderar vi vår egen smärta?

När man väntar barn och förvärkarna sätter igång, ja då ringer vi (de flesta av oss kvinnor iaf) till barnmorskan. Det är faktiskt lite
spännande, för det känns liksom som om det är påriktigt då. Den första frågan man då får av barnmorskan (som ofta är så där bekräftande och underbar att tala med)  är: på en skala från 1-10, hur ont har du? Jaaa, tänker jag då och försöker känna efter exakt hur ont jag har. Är det en 6a eller kanske en 7a, hmmm , svårt att veta, för tänk om det egentligen bara är en 3a… och vad skulle det betyda… Nej, jag morskar upp mig och konstaterar att det nog minsann är en 6a. Jag känner mig duktig, pirrig och förväntansfull. Inga problem, det här fixar jag! Det ska ju göra ont… har jag hört. Nu är det här ett par år sedan för egen del, men mitt minne av smärtan är inte skrämmande.

Så häromdagen sprang jag in i ett stolben och gjorde illa tån. Jag svär! Det var en 10a, inga frågetecken där!  Den smärtan, den ni! Den vill man inte gärna uppleva igen! Om det gått att mäta på en skala vad av dessa två smärtor, så kan ju vem som helst räkna ut att tåsmärtan borde vara som en droppe i havet mot födslovärkar. Så vad är det som skiljer dessa åt?

Naturligtvis är en del vad vi har för relation till smärtan och hur vi upplever den.  Ja, det låter pretentiöst, I know, men visst är det så. Smärtan går i relation till hur vi värderar den. Om jag är rädd för smärtan så blir den ju oerhört läskig. Kanske har jag tidigare minnen av smärtan och hur hemskt jag mådde då. Kanske blir jag rädd för att smärtan de facto är livsfarlig, dvs. att jag är skadad och att det är fara å färde med mig.

Smärta som jag inte vet vad den härrör ifrån eller hur jag ska hantera, är otäckt för de flesta. Och kanske är det just de variabler som avgör hur vi upplever det som gör ont. Är jag rädd för smärtan?!

För vad betyder det egentligen att ha en hög smärttröskel? Betyder inte det av vi upplever smärta på olika sätt… rent psykologiskt och hur mycket plats rädslan får.

Så, jag ska yoga ikväll…  😉

Jag är vig, jag är vig, jag är vig (mitt mantra för kvällen) Jag är vig, jag är vig, jag är vig.

Ulrika