Att leva tillsammans med någon…

… inte alltid så lätt. Tänk om det alltid kunde vara som det är i början av en nyförälskad relation. Då, när det inte krävs en ansträngning för att hitta glädje och uppskattning. När vi njuter av att få ta del av varandras närhet och leva i och utav varandras energier.  När det är lycka att ge och mindre viktigt att få.

Definitionen på förälskelse är enl. Svenska Akademins Ordbok (enl. Vårdguiden ):

”En stark känsla. Böjelse för någon med en önskan om föremålets lycka och välgång. Glädje och tillfredsställelse över att befinna sig i denna persons närhet och att göra honom eller henne till lags. Innerlig tillgivenhet”.

Förälskelsefasen går över … eller?

Allt det där lättsamma försvinner efter ett tag och med det träder en annan verklighet fram som ibland inte är lika lättsmält. Helt plötsligt verkar det inte som om vi kan läsa varandras tankar som vi förut var helt övertygade om att vi kunde. Vi pratar förbi varandra. Kanske är det en maktkamp som entrar scenen. Vi börjar tala i gåtor och förväntar oss bli förstådda och även förekomna i det.

Men om man tänker sig förälskelse som en energi betyder det ju att den inte går över eller försvinner. Vad gör den? Jo den ändrar form.

Följade får fungera som symbolik. Vi lägger ett vedträ på elden. Försvinner den i lågorna? Nej, det håller vi nog alla med om att den inte gör; den ändrar bara form. Vi kan se med ögat att det börjar glöda och att det bildas rök. Vi kan känna att det blir varmt.  Ja, och så blir det en svart kolklump kvar. Samma vedträ men i annan skepnad.

Så vad betyder det för vår relation.

Det betyder att förälskelsen finns där men i olika skepnader. Jag vågar nästan påstå att förälskelsen fanns där redan innan den brast ut i full blom. Den intressanta frågan blir nämligen; Vem äger känslan av förälskelse?  Är det personen vi håller i centrum för vår uppmärksamhet, eller är det helt enkelt jag själv.

Jag tror att förälskelsen finns inom oss hela tiden. Men jag tror också att vi lever under antagandet att det är andra faktorer, utanför oss själva, som håller nyckeln till denna starka och energigivande känsla som vi kallar förälskelse.  Och visst är det även en vedertagen sanning.

Det finns mängder med forskning om vem, vad och varför vi blir förälskade. Det finns forskning om hur doft, liv och värderingar spelar in. Vi vet att bla.a.signalsubstansen dopamin utsöndras och påverkar lustcentrum i hjärnan när vi är förälskade (som även utsöndras vi intag av droger…) Det finns forskning på hur signifikanta människor i vårt liv, främst från vår barndom, mer eller mindre har satt ramarna runt hur personen eller personerna ser ut som sedan aktiverar vår känsla av förälskelse.  Och utifrån just den sista meningen så tyder det ju på att förälskelse är ett inre fenomen som redan finns inom oss.

Som jag skrev så tror jag att förälskelsen först och främst handlar om oss själva. Vilka drömmar vi har och vad vi längtar efter. Det handlar om varför vi längtar efter det vi längtar. Det handlar om vad jag vill se i mig själv och längtar efter att bli speglad i det.  Och, icke att förglömma, det handlar om en mycket transpersonell och kraftfull känsla.

Här är det på sin plats att jag kortfattat beskriver vad jag menar med transpersonell.

Det transpersonella är en andlig aspekt av det mänskliga sinnet. Lätt översatt betyder det ”genom/tvärsöver personligheten”. Det beskrivs ofta som en ”känsla bortom” . En känsla eller upplevelse bortom vårt förnuft, det rationella och det logiska. Den transpersonella känslan av kärlek finns i oss sedan tidernas begynnelse. Det är en ren känsla av gemenskap och fullkomlighet, ett uppfyllt varande.

Utifrån ett transpersonellt perspektiv så är förälskelse något vi kan transcendera… och här är ett ord som är svårt att enkelt förklara. Det betyder något i stil med att förälskelse är en kraft som vi med medvetenhet kan försätta oss i utan ett fysiskt objekt att fokusera vår uppmärksamhet på. Det är bara det att vi hela tiden tror att makten till detta ligger utanför oss själva.  I vår tid då allt ska vara mätbart,  tror jag att den andliga aspekten av kärlek och förälskelse inte är att förringa.

Nu är det inte den lättaste saken i världen att hitta förälskelse i sig själv och ni håller nog med mig om att det tyvärr är få förunnat att lyckas göra det i den snabba och aktiva vardag vi lever i.

Jag säger inte att det är lätt men min tes är att vi skulle kunna om vi kunde lära oss att uppbringa den transpersonella upplevelsen av förälskelse.  Den är redan, som sagt, en befintlig del av oss.

Så försvinner förälskelsens energi? Nej, men den kan helt klart falla i träda där vi tillåter den att bli osynlig. Ligger den då och lurar på nästa bästa tillfälle att få träda upp till ytan? Ja, det gör den nog och det är i detta som de stora möjligheterna ligger till vårt välmående.

Vi kan tillåta oss att bli förälskade i allt som får oss att må bra. Vi kan notera känslan i kroppen när vi uppmärksammar något och tillåter det att bli signifikant. Vi kan göra oss uppmärksamma på tacksamhet och välmenande runt omkring oss och i oss själva. Vi kan göra känslan av förälskelse så aktiv vi bara kan inte minst genom att minnas den.

Till och börja med kommer det, inte helt omöjligt, att krävas ett medvetet val från oss. Kanske måste vi till och med använda oss av vår starka vilja för att välja den vägen? Det kan göra ont att tänka på förälskesle om den upplevs som högst frånvarande.  Det låter dessutom lite flummigt att vara en sådan som går runt och blir förälskad lite här och där. Vi har alla säkert en bild av hur ”sådana” människor ser ut. (ni vet, glada, lyckliga, vackra…eller var det något annat ni tänkte på? )Vill jag vara sådan och varför skulle jag vilja det? What´s in it for me?

För det första så resulterar en förälskelse i en enastående förmåga till närvaro i nuet och det i sig är nästan värt hela resan.

För det andra söker maka kaka och ligger förälskelsen därför aktiverad någonstans i oss kommer den obönhörligen att hitta objekt att projicera den på. Det blir en positiv spiral.

För det tredje bjuder vi in tillit i våra liv med att känna tacksamhet och kärlek för det runt omkring oss. Det är ofta i tillit vi hittar förälskelse, då när vi släpper kraven och följer livets energi.

Men, förälskelse är faktiskt något vi trivialiserar i vår kultur. Vi pratar ofta i ordalag som att kroppen och vår hjärna spelar oss ett spratt.  Vi blir förblindade i vår rationalitet av den uppslukande och livsgivande känslan. Vi kan alla relatera till känslan, den har inte gått någon förbi. Den är kraftfull och livsgivande och besitter mer makt än vi tillskriver den!

Och kanske är det därför som vi inte alltid har tillit till att förälskelsen vill oss gott. Här kommer rädslan in. Hur vi klarar av det beror på många faktorer.

Bl.a. spelar vår barndom (som alltid) en viktig roll; hur vi lärde oss att hantera närhet, smärta och vilka strategier vi valde för att hålla oss trygga. Ta då även i beräknande att även vår partner går in i relationen med en gigantisk ryggsäck fyllt av livets högst individuella bergodalbana och den utgör grunden för hur vi tolkar varje situation som uppstår.

Så för att gå tillbaka till vad som händer i kroppen när vi är nyförälskade. Jo, signalsubstansen Dopamin utsöndras i hjärnan. Vi kan väl säga att det är den förälskade energin som kontrollerar detta. Den har förblindat oss på ett sätt och lagt ett filter över vardagens does and don’ts. Och efter ett tag börjar den avta och vi börjar se relationen ur ett nytt perspektiv. Det finns två utvägar…

Under förutsättning att vi tar hand om vår relation och kan hantera den ”nya verkligheten” så hittar denna energi andra vägar att finnas till på. Den hittar nya vägar genom bl.a. genom hormonet  oxytocin, en signalsubstans vars effekter gör att vi blir lugna, sociala och kroppen klarar av att hantera stress på ett effektivare sätt. Det är framför allt genom beröring och amning som oxytocin frigörs.  Oxytocinet inte allena ansvarig för vårt välbefinnande men den är lätt och möjlig att påverka. Energin värmer oss med en djupare kärlek och vänskap.

Närhet, närhet och åter närhet är alltså ett gott recept.

Närhet ger kroppen lugn och ro. När vi känner lugn och ro får vi även ett andligt välbefinnande. När vi får ett andligt välbefinnande är vi i kontakt med våra känslor. När vi är i kontakt med våra känslor är vi i kontakt med vår själv. När vi är i kontakt med vår själ håller vi egot och dess störande tankar på en armslängd avstånd och kan bara vara. När vi är i kontakt med vår själ är vi i kontakt med förälskelsen.

När vi bjuder in förälskelsen i vårt liv som den rena aktiva och föränderliga energi den är så sker det på fler plan än vi anar.

”Kärlek är en energi som består av sig själv. Den är sitt eget värde”.

Thornton Wilder